Dimma...

Det är kaos i huvudet, för många tankar... för lite roligt att göra. Höstmörkret smyger sig på... det är fortfarande mörkt när klockan ringer på morgonen.

Tvingade med kameran i dag på morgonen... och tryckte av ett par kort... några dimmiga morgonbilder.

Drog passerkortet i snurrgrinden...
sedan i stämpelklockan...
jobbade,
åt lunchlådan...
stämplade ut.
Hoppade över chefens stormöte, där han skulle berätta om nyckeltal och resultatet för senaste kvartalet... och hur de sista veckorna planeras i verksamheten.

 Så kom regnet.

Jag gick i den täta regnridån efter jobbet, regnet föll med stora droppar, där marken lutade bildades vågliknande rörelse. Pölarna växte till snabbt...jag blev blöt om fötterna. Jag gick inte hem, jag hade tid för en timmes massage... nacken, ryggen, huvudet är inte som det borde... det domnar upp mot, över örat, en otäck känsla.

Kanske är det solens magnetism som stör mig... rör runt i huvudet och hittar inte rätt. Läste om ovanliga solstormar, och polbyte, långt där borta... ingen som vet varför solen beter sig som den gör just nu.
De säger det kan ge klimatförändringar, ja då kan de ju skylla på solen nu och fortsätta med nersmuttsningen på planeten...

... skrämmande det jag läser om Japan och att det sprits stora mängder radioaktivt vatten dagligen, varje timme, minut... ut från det jordbävningsskadade kärnkraftverket i Fukushima, en jordbävning som inträffade där för... över två år sedan... och ännu har de inte stoppat läckan.
300 ton radioaktivt vatten varje dag!

Min oro för arbetslösheten känns liten om jag börjar tänka på all oro som pumpas ut i världen... alla bråk... frostiga relaktioner... likgiltighet för hur vi förbrukar resurcher... och människor

Det regnade när jag gick hem från massagen och det regnar fortfarande utanför fönstret.

Mitt liv känns lite dimmigt... otydligt... oskarpt, som morgonbilden. Men något gömmer sig där bakom diset.