god morgon

... klockan är tio på förmiddagen denna sista dagen på år 2014. Jag sitter och funderar, jag har ätit min gröt, druckit mitt morgonkaffe... jo, det kan nog bli en kopp till. Försöker sortera i året ... resor, tåg, stationer, olika övernattningsplatser, värme, barn och barnbarn... men lämnar det.

I morgon är en ny dag ett nytt år... men var är skillnaden förutom vårt sätt att ge ett nummer på dessa solvarv vi gör runt vår stjärna?
Ytterligare en helg för konsumtion, ytterligare en helg av stress, krav och ensamhet. Vad ska du göra på nyår? Nyårslöften... fyrverkeri!
Ibland händer det så mycket i världen, i Sverige, i min närhet att jag bara blir tyst, i minuter, timmar, dagar ...

Tiden går vi går mot slutet och räknar in det... öppnar en dörr stänger en annan.
Jag ska ta en promenad, se på ljus och människor, hoppas, önska...

27 december, Julen är över

... vaknar drar gardinerna från fönstret och möts av ett vitt landskap, träd med snö som får mig att bli glad och en blå himmel.

Solen gav mig extra fart med frukosten...
på med varma kläder och ut.

Så där ute i den gnistrande snön åker kameran fram. Min mor fotograferar också mycket och när jag fångade snölandslapet så kom jag att tänka på att hon i torsdags när jag var på besök hos henne sa att hon hade kort som var färdiga hos fotografen. Om jag skulle hämta dem åt henne, och springa upp med dem till henne, då blir hon nog glad.






Var det fel eller rätt? ... när jag ringt på dörren hos henne, vill hon inte släppa iväg mig. Jag kände hur jag blev varmare och varmare där jag stod och förklarade, nej jag ska inte ha kaffe, nej jag ska inte stanna, jag ska bara lämna in dina kort som var färdiga hos fotografen.





Hon ger mig dåligt samvete när hos säger att hon har tvättstugan och att hon faktiskt kan ramla där nere när hon tvättar... hon vill ha mig kvar, jag undrar var hemhjälpen är? mitt besök var inte planerat... Jag kramar henne och går








jag tar min efterlängtade solskenspromenad i snön... gjorde jag fel?

jag är en i mängden som letar...

... sitter med en stor kopp kaffe. Det är måndag... igen. Jag sov länge, kroppen känns seg, hjärnan vill inte vakna, solen lyser där ute. Jag knappar in koden på datorn och öppnar arbetsförmedlingens sida. Med ryggen mot fönstret och den lysande solen börjar jag leta. Förra veckan letade jag också... men hittade inte ett enda jobb som passade in på mig. Veckorna går och efter varje vecka utan ett jobb som resultat minskar min tro på att hitta det... jobbet som kan ta mig fram de åren som återstår tills jag blir pensionär.

Lediga jobb, 25 105 i hela Sverige... hur många är utan ? hur många är vi? hur många procent av befolkningen sitter och letar?

Kultur media design, låter kul 281 jobb lediga. Jag skulle vilja vara fotograf eller journalist, jobba med ord, kanske jobba på bibliotek en miljö jag tycker om... var på biblioteket i Eskilstuna i helgen och hittade en "bokgran".

Naturbruk, 93 jobb.

Industriell tillverkning 458 jobb området där jag tillbringat största delen av mitt arbetsliv ... fabriken... men de söker inte mig de heller.

Under fliken Östergötland hittar jag 1094 lediga jobb, 348 i Norrköping... undersköterska, sjuksköterska, extrajobb för studenter, extrajobb på kvällar och helger för någon som redan har ett jobb, säljare, resemontör till uppdrag utanför Sverige...

och så gör jag ett försök... skickar ett personligt brev och drömmer... önskar några dagar på ett svar som ger mig något att göra.

Hej 

Måndag igen, veckorna går och jag letar jobb.  

Mitt mål är att få ett arbete där det förväntas att jag tar ansvar.  

Ett arbete där min arbetslivserfarenhet kommer till användning, men jag vill också få nya utmaningar och erfarenheter.  Helgen lyste upp min tillvaro, tillsammans med yngsta barnbarnet blev julgranen klädd och pepparkakorna bakade… fast hon tyckte det var godare att äta degen och att riva ner kulorna i granen.

Större delen av mitt arbetsliv har jag jobbat med olika processer. I mina arbetsuppgifter har förekommit värmebehandling, smältning av metaller, svetsning, datahantering, kontroll och klassning av material.  Jag har kört truck och travers. Hela livet är en process. Mitt första jobb… var en praktikplats på dagis.

Att arbeta i team är givande och roligt. Men jag trivs även med att arbeta själv, när det finns bra förutsättningar för samarbete.

Som person är jag självständig, strukturerad och noggrann.

Jag har vana av att jobba i projekt, delta i förbättringsarbete och att leda och ta ansvar för mitt arbete, vilket jag trivs med. 

Jag är född på landet och de sjutton första åren bodde jag på en bondgård. På min fritid tycker jag om att gå i skogen och fotografera, lyssna på musik, dansa … rita…

Jag kommer gärna på en intervju.   

Vänliga hälsningar Eva-Lena

solen är framme

... tre dagar in i december, och jag ser fram mot januari, ett nytt år.  I tv rutan pratar politikerna om hur bra de är, deras parti och hur fel alla andra har.
Jag undrar om de verkligen vet vad som behövs?
Jag undrar hur mycket de bryr sig om de arbetslösa, de sjuka, de som arbetar, barnen i skolan och på dagis, de gamla, miljön... Är det bara prat? välfärd? vad är välfärd? välfärd för vem? var går gränsen till slöseri? ... pengar, pengar, pengar.
Tänk om den deltidsarbetande kunde få heltid utan att jobba fler timmar och den heltidsarbetande kunde få färre och ändå ha heltid... då kanske vi arbetslösa kom in i samhället igen... tänk om barnen kunde få kortare tid på dagis och slippa slitas upp innan solen - eller få komma hem innan de somnar ... tänk om vi hade tid att besöka våra gamla som sitter ensamma och väntar på dagens enda besök - besöket från hemtjänsten...  vore inte det välfärd, glädje? Men ingen vill minska på "sin välfärd" sitt inflöde av pengar, så den lösningen fungerar inte i vårt välfärdssamhälle. Och miljön, vem bryr sig om den?.. ja, vad vet jag... jag är ju bara en arbetslös kvinna över 50 år.


Stänger av tv:n och går ut på min vanliga rundan, till arbetsförmedlingen och biblioteket. På biblioteket har någon vikt vackra mönster av bladen från gammal böcker... vackert, påhittligt och solen sken ute... dagen är snart slut och januari kommer snart en dag närmare.

ljus nummer ett..

första advent... sista november.

Ännu en grå dag till alla dessa gråa dagar i november detta år. Molnen täckte himlen, och fåglarna satt i de kala trädtopparna.

Jag gick en promenad genom parken förbi det gråa samhället, hem till min mor och tände ett ljus.

På torget stod julmarknaden och lockade köpare.


Nu börjar stressens månad! Nu ska du göra saker som pynta, städa, laga mat... vara social, äta julbord, byta julklappar och du måste köpa saker... inte lite av allt, inte lagom, utan mycket...

Nej, jag deltar inte längre i denna stressande jakt. Men jag kan ju inte blunda och blev väldigt fundersam här om dagen. När jag kom in till stan, annonserade affärerna om Black Friday ??? Tomtenatta förstår jag och Lucia, men Black friday jag stod verkligen som ett stort ? Ännu ett led i köphysterin, konsumtionskarusellen, och jag som nästan trodde att folk börjat förstå att vi inte kan förbruka, köpa, slänga, på det sätt vi länge gjort. Var rädda om er där ute i julens hjul.

... ingen reklam, tack.

Kommer hem från dagens morgonrunda måste ut och få luft går inte att sitta inne framför dator och tv hela dagarna. Jag har gått längs ån tittat på det fantastiska i naturen

som är gratis... trädens skulpturer, ändernas lek, gräset är grönt fortfarande ingen snö, ljud från gruset under mina fötter och dofter från löv som sluter kretsloppet och förvandlas till ny jord ... Det är bara min egen vilja att se, höra, känna och lukta, som begränsar intaget av allt som finns där utanför dörren...  

Men nu när jag kommer hem,  där på golvet i hallen ligger en hög med reklam.  Jo jag vet jag borde sätta upp en lapp på dörren "INGEN REKLAM TACK" men är väl latmasken, det ska jag göra, men när? nu måste det bli av!
Nu ligger den där reklamen där på golvet! Och överst i högen nås mina ögon av "NATUREN ÄR TRÅKIG" allt blir roligare med ny teknik. Jag har hört orden på TV också, reklamen med en pappa och hans barn ute i skogen...

Naturen är tråkig, är det det vi vill lära våra barn? ...


Naturen är FANTASTISK! i min ögon, mina barnbarn springer på ängen på landet, ser djuren i skogen och gråter när de ser ett överkört djur på vägen. De sår frön som blir morötter, som de äter, bygger kojor av gamla grenar, matar kaniner...

Nu ska jag sitta med min dator ett par timmar... inget roligt... bara ett måste.

Grått, grått, grått...

I dag var som i går. Dagarna är gråa, en ny vecka börjar. En ny vecka?! Jag vaknar av att telefonen ringer klockan är strax efter åtta. ja varför skulle jag inte sova när jag ändå inte har något arbete?
Jag går upp, drar gardinerna från fönstret, och drar upp persiennen. Det är grått, så grått. Jag ser knapp någon skillnad på det ljus som kommer in jämfört med det som fanns innan jag drog isär gardinerna.
Jag sitter i min gråa soffa... ja, jag har inget kök att sitta i, inget köksbord, så jag äter sittande i min gråa soffa. Minns alla gånger jag sa till mina barn att inte äta i soffan... äta ska man göra vid bordet i köket. Gröt, jag äter min gröt som fått en färgklick av de djupfrysta, nu tinade jordgubbarna jag plockade i somras. Sedan väntar timmar framför datorn... fylla i kassakort till A-kassan... leta jobb på platsbanken... det är verkligen grått.
En runda ner till biblioteket, läser tidningen. Och ute är det grått, grått, grått. Gick till min mor, min mor med sitt alldeles gråa hår. Det var mörkt när jag gick hem, det gråa var borta, slukat i mörker. Klockan är strax efter fem när jag kommer hem. Jag har gjort allt för i dag... är det dags att sova nu? I dag var som i går... hur blir det i morgon?

osynliga och synliga skiljelinjer....

Utanför Åhlens sitter en flicka och ler och säger hej… ett väldigt glatt hej… hon ser väldigt glad ut. Hon är en av alla de tiggare som dykt upp utanför affärerna det senaste året.

Många är väldigt förargade på dessa tiggare, de vill ha iväg dem… tiggeri är fult… de är lata tiggarna… brottslingar tycker en del… men min mamma gillar tjejen utanför ica där hon handlar en gång i veckan, då färdtjänst tar henne dit. Flickan utanför ica ler och säger hej till min mor. Min mor som ofta sitter hemma och är ensam blir glad åt ett leende och någon som säger hej. Det finns nog många ensamma människor som blir glada åt ett hej och ett leende.

I går "firades" 20 år efter Berlinmurens fall. En mur mellan syskon, föräldrar, vänner och frihet "föll". Den hade funnits där sedan 1961... men jag undrar när byggs en skiljelinje och när faller den?

Runt mig finns en mur som jag försöker ta mig igenom, arbetslösheten. Jag ser livet på andra sidan om muren, det "vanliga livet", men jag får inte vara delaktig i det livet, jag har inget arbete. De första stenarna till den muren byggdes långt innan jag märkte det. 

De flesta murar syns inte... vi undviker att se dem. De är inte byggda av synliga stenar, taggtråd eller betong. De är uppbyggda av ord, beteende, rädsla och egoism. De är svåra att riva och döljer sig med filter av avledande aktiviteter... 

Min mor 81 år gammal hon har stängts inne av ensamhetens mur. Flickan utanför ica är utanför sammhällets mur. Jag befinner mig i ett läger för arbetslösa.

Folk stängs innanför och utanför murar gjorda av sig själva eller andra... ofta gjorda av rädsla och egoism. det går att riva dessa murar, men viljan måste finnas både från de innanför och de utanför...

Reser

Jag åker tåg, ser ut genom fönstren på landskapen som passerar. 

Jag åker med tåget, ett tåg fyllt av drömmar och förväntningar. Människor stiger av, stiger på. Stora väskor på hjul rullar på perrongen, ryggsäckar lyfts från hyllor i tågvagnen, en man har sina saker i en svart soppåse. 

Någon springer mot en mötande famn, tårar rinner från ett barns kind. Folk som är på väg... vart? vad väntar de sig när de kommer till sin station? Vi fraktas hit och dit, för att jobba, studera, en del barn slussas mellan sina föräldrars boende på olika orter. 

Jag följer med tåget… men undrar vart mitt livs tåg går. Jag bara följer med från station till station. Instängd.

Det känns som jag slutat skriva… men orden finns där ibland…. Kameran ligger nere… få kort blir brända i dess lins. Vet inte vart jag är på väg… men längtar, längtar efter ett hem, ett riktigt hem, sätta upp gardiner i fönstret. Ha ett riktigt kök, laga middagar åt barnen och deras familjer. Veta vad som händer i morgon.

I helgen reste jag bara för nöjes skull, första gången på länge som jag inte reste till eller från ett arbete, till och från två olika lägenheter, till och från två olika kylskåp. Jag behövde inte tänka på i vilket kylskåp det fanns mjölk och i vilket det var tomt. 

Jag reste till mitt yngsta barnbarn, en resa med tåg till min släkt. 

Jag är "hemma" igen efter helgens resa. En helg med lekar, kramar och pannkaka. 

En helg full av liv.

Dagens aktivitet är att skriva  aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen.

det är höst

Vandrar bland löven på landet

och i stan.









Grubblar en massa... oordnade tankar likt utspridda löv.











Hej vart tar ni mig i dag, mina tankar och mina skor *L*

erfarenheten av det otrygga...

Jag läste i lokaltidningen på biblioteket här om dagen, en intervju med ett bemanningsbolag.

Uthyraren på företaget säger "om trygghet innebär att man ska vara säker på att jobba på samma plats hela tiden då får man byta branch."


Jag söker i platsbanken efter jobb, de flesta är bemanningsbolag som söker personal att hyra ut. Otrygga jobb, man åker in och ut, snabba förändringar.
Går det dåligt för företaget du är på, så 14 dagar senare står du utanför igen.

Min första anställning på ett bemanningsföretag var en tidsbegränsad anställning på
6 månader, på en ort en bra bit från min bostad. Jag bodde på ett vandrahem, åkte hem några gånger, såg blommorna dö, och öppnade post.
Den slutade efter 11 veckor. I det finstilta under tidsbegränsningens datum står det. "Dessa anställningar kan avbrytas med minst 14 dagars ömsesidig uppsägningstid".

En morgon efter nattskiftet kallade chefen på mig och meddelade att de tänkte säga upp avtalet med bemanningsföretaget. 14 dagar senare var jag arbetslös igen. Det kändes jobbigt att jag trott att jag skulle jobba 6 månader... och så blev det mycket kortare tid.

Jag blev alltså arbetslös igen, men efter bara två dagar ringer ett nytt bemanningsföretag, jag fick en ny anställning, en ny arbetsplats och en ny ort att jobba och sova på. Jag tvättade mina kläder och packade min kudde och mitt täcke, och så tog jag tåget till ett nytt vandrahem.

Denna anställning var också en tidsbegrännsad anställning, men på 4 månader.
Efter några veckor kom prognoser om att företaget som jag var uthyrd till inte gick så bra som de tänkt sig, de meddelade att de skulle gå ner i skift. Det blev bara 3 månader på arbetsplatsen, vi inhyrda fick gå hem.

Ja, just jag åkte hem, till mina döda blommor, kastade ut dem och köpte nya.

Så gick jag arbetslös i 10 veckor. Telefonen ringde, O, ja visst ville jag jobba! Samma arbetsplats som före denna arbetslösheten. Så jag packade väskan åkte iväg med tåget, fick jobba 4 veckor.
Jag trivdes verkligen på den arbetsplatsen, arbetskamraterna var arbetskamrater, jag var en av dem, trots att jag var inhyrd och tjej, men så gick de ner i skift igen... nu har veckorna gått... veckor av arbetslöshet, undran vart och när får jag jobb nästa gång.

Jo, jag vill ha trygghet.

... livet som "lagervara"...

Jag hade fått jobb... arbetslösheten var bruten... åtminstånde för en tid. Jag hade blivit nerplockad från lagerhyllan där jag legat och väntat på ... ja vad? men ja som en maskin som du kan hyra på firmor till bland annat trädgårdsarbete, hade ett bemanningsföretag nappat på att använda mig... ett tag.

Det jobbade en tjej på företaget jag blev uthyrd till, kul tänkte jag var länge sedan jag jobbade tillsammans med en tjej...
Tjejen på företaget sa redan första dagen, "Du ska veta att jag är emot detta". Hon ville inte ha inhyrda, och absolut inte en tjej, åtminstånde inte på hennes lag. 

Andra kommentarer jag fick var: ”Vad jag vet så är du bara inhyrd”. Detta som svar då jag frågade efter information om deras ob-tillägg eller tidsrapportering, eller föreskrifter, rutiner då saker tog slut ur hyllor… eller så fick jag höra. 
”Ni som är inhyrda ska jobba mest för ni kostar bara pengar”., eller  ”Vi skickar in er inhyrda på de mest nedsmuttsade områderna, för ni är utbytbara”. Handskarna var två nummer för stora och när jag bad om minder storlek blev svaret, "Du kan inte få allt".

Jag gick fram och tillbaka längs landsvägen, från vandrahemmet till stora vägen fyra kilometer bort, det tog drygt en och en halv timme. Jag mötte några bilar annars så öde. Alldeles mörkt.

Den bruna heltäckningsmattan i mitt rum på vandrahemet luktade "främmande, ovant och lite illa". jag drog ner persiennerna, drog för gardinerna, ställde väckarklockan. 

Dagarna och veckorna gick. Ibland fylldes vandrahemmet av festande företag andra gånger av vandrande familjer... men oftast var det tomt och öde.

Jag drog mitt täcke över huvudet och borrade ner mitt ansikte i min kudde. Ja, mitt täcke min kudde, jag drog runt på dem, täcket och kudden, lite av mig själv var jag tvungen att ha även när jag inte kunde få jobb på orten där jag bodde.

... och hemma växte posthögen och blommorna hatade mig och dog.

... bland böcker och tidningar

På orten har vi fått ett nybyggt fint bibliotek. Mysiga små läshörnor där jag kan sitta och läsa, och en cafeteria där jag hittar dagens tidning. Jag går mellan hyllorna, drar ut en bok... läser några sidor, bläddrar fram en bit, och stoppar in den igen.
Jag drunknar i all kunskap och alla nyheter, som dagligen kommer till mig.

Var hittar jag det som är rätt för mig,? vad ska jag välja?
Hur ska jag bland all denna information hitta det som är viktig.


Jag älskar att läsa försvinna i någon annans äventyr eller titta på alla dessa fantastiska bilder som finns i alla dessa böcker.


Men det är lättare att välja det som roar och det som är lätt att ta sig igenom, än det som jag borde ta åt mig av... och hur mycket kunskap behövs? är all kunskap bra? och om jag inte använder kunskapen...

För så är det ju... vi vet... men vad gör vi?

Jag går över bron på vägen hem, tittar ner, en and ligger och guppar på vattnet mellan en ölburk och en vattenflaska.

tillbaka, gång på gång på ruta ett...

... dagarna har gått, de blev till veckor... och månader. Nästan ett år har passerat sedan jag skrev sist. Jag läser den senaste texten från november 2013... och posten dimper ner i brevlådan. Inte mycket har förändrats. Jag har åkt in och ut genom bemanningsföretagens dörrar.

Det började i december förra året. Jag trodde väl att jag fått en vinstlott, mina förväntningar var stora, och kanske, kanske skulle det leda till en tillsvidareanställning. Men jag var väldigt blåögd och ivrig att få, ja just det FÅ jobba. Få göra som vi är intalade att vi ska göra... jobba, tjäna pengar köpa saker och konsumera...

Telefonen ringde... är du arbetslös?... vill du jobba?...
jo, ja, men var ska jag bo?
rösten i andra änden av telefon... Jag måste ha ditt svar nu!

Telefonsamtalet ett par dagar tidigare från ett bemanningsföretag. Vill du ha jobb? 

Klart jag ville ha jobb. Men jobbet låg tolv och en halv mil bort… och jag har ingen bil… att pendla, köra bil tjugofem mil om dagen! Köpa bil? 

O, nej… men lyckan var när jag upptäckte att det låg ett vandrahem 50 meter från fabriksgrinden.

Klockan 05:00 i december månad, vaknade upp ur mitt arbetslöshetside. En bil väntade utanför. Jag tog min packade resväska och en blå Ikeabag och gick ut ur lägenheten, och jag visste inte när jag skulle komma hem igen. Gårdagens "krig" i entren till mitt hyreshus låg fortfarande som ett snöfall av klara glasbitar och vinden drog in genom den trasiga entedörren. På sätt och vis kändes det skönt att komma bort från allt stök i huset. Jag skulle norrut… men inte till Pajala, bara 12 och en halv mil.

Det kostade att få jobba…. Dubbelt boende... resor, buss, tåg, buss .... och svårplanerade matinköp, arbetsplatsen låg ute på landet, mil från någon affär… resa, resa, resa…. 

Och "hemma" i min lägenhet dog mina blommor.