Jag hade fått jobb... arbetslösheten var bruten... åtminstånde för en tid. Jag hade blivit nerplockad från lagerhyllan där jag legat och väntat på ... ja vad? men ja som en maskin som du kan hyra på firmor till bland annat trädgårdsarbete, hade ett bemanningsföretag nappat på att använda mig... ett tag.
Det jobbade en tjej på företaget jag blev uthyrd till, kul tänkte jag var länge sedan jag jobbade tillsammans med en tjej...
Tjejen på
företaget sa redan första dagen, "Du ska veta att jag är emot detta". Hon ville inte ha inhyrda, och absolut inte en tjej, åtminstånde inte på hennes lag.
Andra kommentarer jag
fick var: ”Vad jag vet så är du bara inhyrd”. Detta som svar då jag frågade
efter information om deras ob-tillägg eller tidsrapportering, eller
föreskrifter, rutiner då saker tog slut ur hyllor… eller så fick
jag höra.
”Ni som är inhyrda ska jobba mest för ni kostar bara pengar”., eller ”Vi skickar in er inhyrda på de mest nedsmuttsade områderna, för ni är
utbytbara”. Handskarna var två nummer för stora och när jag bad om minder storlek blev svaret, "Du kan inte få allt".
Jag gick fram och tillbaka längs landsvägen, från vandrahemmet till stora vägen fyra kilometer bort, det tog drygt en och en halv timme. Jag mötte några bilar annars så öde. Alldeles mörkt.
Den bruna heltäckningsmattan i mitt rum på vandrahemet luktade "främmande, ovant och lite illa". jag drog ner persiennerna, drog för gardinerna, ställde väckarklockan.
Dagarna och veckorna gick. Ibland fylldes vandrahemmet av festande företag andra gånger av vandrande familjer... men oftast var det tomt och öde.
Jag drog mitt täcke över huvudet och borrade ner mitt ansikte i min kudde. Ja, mitt täcke min kudde, jag drog runt på dem, täcket och kudden, lite av mig själv var jag tvungen att ha även när jag inte kunde få jobb på orten där jag bodde.
... och hemma växte posthögen och blommorna hatade mig och dog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar