tillbaka, gång på gång på ruta ett...

... dagarna har gått, de blev till veckor... och månader. Nästan ett år har passerat sedan jag skrev sist. Jag läser den senaste texten från november 2013... och posten dimper ner i brevlådan. Inte mycket har förändrats. Jag har åkt in och ut genom bemanningsföretagens dörrar.

Det började i december förra året. Jag trodde väl att jag fått en vinstlott, mina förväntningar var stora, och kanske, kanske skulle det leda till en tillsvidareanställning. Men jag var väldigt blåögd och ivrig att få, ja just det FÅ jobba. Få göra som vi är intalade att vi ska göra... jobba, tjäna pengar köpa saker och konsumera...

Telefonen ringde... är du arbetslös?... vill du jobba?...
jo, ja, men var ska jag bo?
rösten i andra änden av telefon... Jag måste ha ditt svar nu!

Telefonsamtalet ett par dagar tidigare från ett bemanningsföretag. Vill du ha jobb? 

Klart jag ville ha jobb. Men jobbet låg tolv och en halv mil bort… och jag har ingen bil… att pendla, köra bil tjugofem mil om dagen! Köpa bil? 

O, nej… men lyckan var när jag upptäckte att det låg ett vandrahem 50 meter från fabriksgrinden.

Klockan 05:00 i december månad, vaknade upp ur mitt arbetslöshetside. En bil väntade utanför. Jag tog min packade resväska och en blå Ikeabag och gick ut ur lägenheten, och jag visste inte när jag skulle komma hem igen. Gårdagens "krig" i entren till mitt hyreshus låg fortfarande som ett snöfall av klara glasbitar och vinden drog in genom den trasiga entedörren. På sätt och vis kändes det skönt att komma bort från allt stök i huset. Jag skulle norrut… men inte till Pajala, bara 12 och en halv mil.

Det kostade att få jobba…. Dubbelt boende... resor, buss, tåg, buss .... och svårplanerade matinköp, arbetsplatsen låg ute på landet, mil från någon affär… resa, resa, resa…. 

Och "hemma" i min lägenhet dog mina blommor.