det är höst

Vandrar bland löven på landet

och i stan.









Grubblar en massa... oordnade tankar likt utspridda löv.











Hej vart tar ni mig i dag, mina tankar och mina skor *L*

erfarenheten av det otrygga...

Jag läste i lokaltidningen på biblioteket här om dagen, en intervju med ett bemanningsbolag.

Uthyraren på företaget säger "om trygghet innebär att man ska vara säker på att jobba på samma plats hela tiden då får man byta branch."


Jag söker i platsbanken efter jobb, de flesta är bemanningsbolag som söker personal att hyra ut. Otrygga jobb, man åker in och ut, snabba förändringar.
Går det dåligt för företaget du är på, så 14 dagar senare står du utanför igen.

Min första anställning på ett bemanningsföretag var en tidsbegränsad anställning på
6 månader, på en ort en bra bit från min bostad. Jag bodde på ett vandrahem, åkte hem några gånger, såg blommorna dö, och öppnade post.
Den slutade efter 11 veckor. I det finstilta under tidsbegränsningens datum står det. "Dessa anställningar kan avbrytas med minst 14 dagars ömsesidig uppsägningstid".

En morgon efter nattskiftet kallade chefen på mig och meddelade att de tänkte säga upp avtalet med bemanningsföretaget. 14 dagar senare var jag arbetslös igen. Det kändes jobbigt att jag trott att jag skulle jobba 6 månader... och så blev det mycket kortare tid.

Jag blev alltså arbetslös igen, men efter bara två dagar ringer ett nytt bemanningsföretag, jag fick en ny anställning, en ny arbetsplats och en ny ort att jobba och sova på. Jag tvättade mina kläder och packade min kudde och mitt täcke, och så tog jag tåget till ett nytt vandrahem.

Denna anställning var också en tidsbegrännsad anställning, men på 4 månader.
Efter några veckor kom prognoser om att företaget som jag var uthyrd till inte gick så bra som de tänkt sig, de meddelade att de skulle gå ner i skift. Det blev bara 3 månader på arbetsplatsen, vi inhyrda fick gå hem.

Ja, just jag åkte hem, till mina döda blommor, kastade ut dem och köpte nya.

Så gick jag arbetslös i 10 veckor. Telefonen ringde, O, ja visst ville jag jobba! Samma arbetsplats som före denna arbetslösheten. Så jag packade väskan åkte iväg med tåget, fick jobba 4 veckor.
Jag trivdes verkligen på den arbetsplatsen, arbetskamraterna var arbetskamrater, jag var en av dem, trots att jag var inhyrd och tjej, men så gick de ner i skift igen... nu har veckorna gått... veckor av arbetslöshet, undran vart och när får jag jobb nästa gång.

Jo, jag vill ha trygghet.

... livet som "lagervara"...

Jag hade fått jobb... arbetslösheten var bruten... åtminstånde för en tid. Jag hade blivit nerplockad från lagerhyllan där jag legat och väntat på ... ja vad? men ja som en maskin som du kan hyra på firmor till bland annat trädgårdsarbete, hade ett bemanningsföretag nappat på att använda mig... ett tag.

Det jobbade en tjej på företaget jag blev uthyrd till, kul tänkte jag var länge sedan jag jobbade tillsammans med en tjej...
Tjejen på företaget sa redan första dagen, "Du ska veta att jag är emot detta". Hon ville inte ha inhyrda, och absolut inte en tjej, åtminstånde inte på hennes lag. 

Andra kommentarer jag fick var: ”Vad jag vet så är du bara inhyrd”. Detta som svar då jag frågade efter information om deras ob-tillägg eller tidsrapportering, eller föreskrifter, rutiner då saker tog slut ur hyllor… eller så fick jag höra. 
”Ni som är inhyrda ska jobba mest för ni kostar bara pengar”., eller  ”Vi skickar in er inhyrda på de mest nedsmuttsade områderna, för ni är utbytbara”. Handskarna var två nummer för stora och när jag bad om minder storlek blev svaret, "Du kan inte få allt".

Jag gick fram och tillbaka längs landsvägen, från vandrahemmet till stora vägen fyra kilometer bort, det tog drygt en och en halv timme. Jag mötte några bilar annars så öde. Alldeles mörkt.

Den bruna heltäckningsmattan i mitt rum på vandrahemet luktade "främmande, ovant och lite illa". jag drog ner persiennerna, drog för gardinerna, ställde väckarklockan. 

Dagarna och veckorna gick. Ibland fylldes vandrahemmet av festande företag andra gånger av vandrande familjer... men oftast var det tomt och öde.

Jag drog mitt täcke över huvudet och borrade ner mitt ansikte i min kudde. Ja, mitt täcke min kudde, jag drog runt på dem, täcket och kudden, lite av mig själv var jag tvungen att ha även när jag inte kunde få jobb på orten där jag bodde.

... och hemma växte posthögen och blommorna hatade mig och dog.

... bland böcker och tidningar

På orten har vi fått ett nybyggt fint bibliotek. Mysiga små läshörnor där jag kan sitta och läsa, och en cafeteria där jag hittar dagens tidning. Jag går mellan hyllorna, drar ut en bok... läser några sidor, bläddrar fram en bit, och stoppar in den igen.
Jag drunknar i all kunskap och alla nyheter, som dagligen kommer till mig.

Var hittar jag det som är rätt för mig,? vad ska jag välja?
Hur ska jag bland all denna information hitta det som är viktig.


Jag älskar att läsa försvinna i någon annans äventyr eller titta på alla dessa fantastiska bilder som finns i alla dessa böcker.


Men det är lättare att välja det som roar och det som är lätt att ta sig igenom, än det som jag borde ta åt mig av... och hur mycket kunskap behövs? är all kunskap bra? och om jag inte använder kunskapen...

För så är det ju... vi vet... men vad gör vi?

Jag går över bron på vägen hem, tittar ner, en and ligger och guppar på vattnet mellan en ölburk och en vattenflaska.

tillbaka, gång på gång på ruta ett...

... dagarna har gått, de blev till veckor... och månader. Nästan ett år har passerat sedan jag skrev sist. Jag läser den senaste texten från november 2013... och posten dimper ner i brevlådan. Inte mycket har förändrats. Jag har åkt in och ut genom bemanningsföretagens dörrar.

Det började i december förra året. Jag trodde väl att jag fått en vinstlott, mina förväntningar var stora, och kanske, kanske skulle det leda till en tillsvidareanställning. Men jag var väldigt blåögd och ivrig att få, ja just det FÅ jobba. Få göra som vi är intalade att vi ska göra... jobba, tjäna pengar köpa saker och konsumera...

Telefonen ringde... är du arbetslös?... vill du jobba?...
jo, ja, men var ska jag bo?
rösten i andra änden av telefon... Jag måste ha ditt svar nu!

Telefonsamtalet ett par dagar tidigare från ett bemanningsföretag. Vill du ha jobb? 

Klart jag ville ha jobb. Men jobbet låg tolv och en halv mil bort… och jag har ingen bil… att pendla, köra bil tjugofem mil om dagen! Köpa bil? 

O, nej… men lyckan var när jag upptäckte att det låg ett vandrahem 50 meter från fabriksgrinden.

Klockan 05:00 i december månad, vaknade upp ur mitt arbetslöshetside. En bil väntade utanför. Jag tog min packade resväska och en blå Ikeabag och gick ut ur lägenheten, och jag visste inte när jag skulle komma hem igen. Gårdagens "krig" i entren till mitt hyreshus låg fortfarande som ett snöfall av klara glasbitar och vinden drog in genom den trasiga entedörren. På sätt och vis kändes det skönt att komma bort från allt stök i huset. Jag skulle norrut… men inte till Pajala, bara 12 och en halv mil.

Det kostade att få jobba…. Dubbelt boende... resor, buss, tåg, buss .... och svårplanerade matinköp, arbetsplatsen låg ute på landet, mil från någon affär… resa, resa, resa…. 

Och "hemma" i min lägenhet dog mina blommor.