Solen var ofta grym mot mig. Jag färgades röd, blev aldrig brun. Mitt ljusa hår blektes än mer och blev i stort sett vitt. Jag hatade kammen, vilket gjorde att tovor bildades i nacken, och allt blev än värre.
"Ska man vara fin får man lida pin" - mammas röst, ekade i köket.
Jag gömde mig under bordet för att komma undan kammen och jag ville inte alls ha de där "spets- kalasstrumpbyxorna", de kliade och stacks, och klänningar var bara i vägen när man skulle klättra i träd.
Jag ville inte vara fin, jag ville bara vara jag.
och så gick det som det gick...
Det var kväll och vi var ute och lekte röda vita rosen. Jag sprang efter de andra och så, taggtråden fastnade i strumpbyxorna. Jag kände hur blodet rann längs benet. Jag satt fast!
Jävla kalasstrumpor! nu kommer mamma att bli arg igen.
Som tur var fanns min storebror i närheten och kom springande i mörkret. Mina tårar rann längs kinderna, han lossade mig från taggtråden och bar in mig. Min brors kompis mamma plåstrade om mig och frågade, - Varför är du så finklädd när ni är ute och leker?
Ja, hon blev arg när jag kom hem... mamma.
I dag är det sällan jag har klänning, det är jeans som gäller...
fast jag klättrar inte så ofta i träd ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar