... snö

 Kameran fick följa med i fickan i dag när jag gick till jobbet...


ja... så länge låg den inte i fickan.




kan inte sluta att se på träden ...

När jag gick hem föll snö ...
och spåren jag gjorde i snön tog vinden hand om och suddade ut...

... blundar du?

... det har länge pratats om hotet mot vårt livsrum - Jorden. Temperaturhöjning och klimatförändringar... havsnivåer som stiger, isar som smälter, oväder, tidningarna är fulla av händelser ... vi läser och slukar katastroferna, men vad gör vi? Så länge vi själva inte blir drabbade där vi bor är det andra människors problem. När vi blir drabbade är det andras fel och deras dåliga planering som är orsaken. Som när vädret orsakar att inte tågen, flyget och bussen går i tid. Såg en äldre Dam i TV när snön drog in över Arlanda. Hon var mycket irriterad på att flyget inte tog henne ner till sol och bad enligt tidtabellen, hon menade att det borde vara en bättre beredskap och planering...
...Vill jag också ha en bättre planering och beredskap när det gäller klimatarbetet. Får en bank kris, sätter "makten" sig genast ner för att rädda kapitalet... Undrar när de ska förstå att de inte behöver några pengar när vårt livsrum - Jorden inte längre går att leva på.

hämtade energi med lite mod...

... fingrarna letade efter ojämnheter i berget, så sträkte jag armen högt upp. Det fanns en liten ojämnhet på bergväggens yta, jag chansade, sköt ifrån med benen och litade på att det som sagts till mig om skornas fantastiska grepp, skulle stämma... jag tog mig fram bit för bit... och så satt jag högst där uppe med benen över kanten och tittade ut på landskapet.  (från min upplevelse vid första försöket att klättra i berg)

Nu är jag hemma från min tågresa... jag tog mig dit och hem och är stärkt av barnbarnens skratt, kramar och roliga kommentarer. I morgon ska jag åter till jobbet efter fyra veckors frånvaro ... och det känns ... ok

... ett steg fram... och så nej vill inte bakåt.

... känslan i dag är som när jag provade på att klättra uppför ett berg första gången, jag vill upp, men jag når inte och litar inte på att mina fingrar och ben orkar ta mig vidare - uppåt. Och där hänger jag på bergväggen... eller som nu sitter där i min lägenhet.
Men det blir ett försök idag - jag tar mig ut på en tågresa. Hoppas jag fixar att ta mig hela vägen fram.

snön faller...

... stora vita tussar dalar ner mot en blöt mark. Gick ner till centrum i samhället och det tog inte lång stund innan jag var blöt upp till knäna, tyget i mina byxor sög upp det våta slasket och ena stöveln läckte in vatten så foten kändes som den växte till en isbit. Jo kom på att det var så förra vintern också vid "våt väder" - stöveln läkte.
Det fick mig även att tänka på nu och då och ännu tidigare. Hur mår jag nu jämfört med då för ett år sedan och året innan dess?
Mina senaste veckors sjukdom sitter kvar i kroppen och febern har intagit ett varannan dags läge.Den vill liksom inte släppa, och tröttheten gör att jag känner mig inlindad i bomull - inte riktigt närvarande - här...
Förra årets höst som "nybliven arbetssökande på arbetsmarknaden", mina långa rogivande promenader i skogen... ja, skogen var månader sedan jag var dit sist... saknar det... mina vandringar. Men saknar inte oron för ekonomin, månadens räkningar och när, hur och om jag skulle få ett jobb igen... Alla CV jag skickade till tjänster i stort sätt hela landet, från långt ner i södra Sverige till Pajala högt upp i norr... sökte allt kyrkogårdsarbetare, sågverksarbetare, affärsbiträde, gruvarbetare, lagerarbetare...
Och så året före det - 2010... då hela min "trygga" värld förändrades. Hur jag blev uppsagd från ett jobb som jag "cyklat" till i 22 år och veckan efter fick min guldklocka... ja, ni kan tänka er min förvirring.
Snön faller utanför mitt fönster.... Nu vill jag inte falla mer...

Ciprofloxacin....

Väckarklockan ringer... jag drar fötterna över sängkanten, det är kallt i lägenheten. Ja, just satt ju ner temperaturen på elementen i går... då jag tyckte det var för varmt. Tar täcket och snurrar in mig i det. Det är dags för frukost - havregrynsgröt med en sked lingonsylt.
Nej jag är inte på väg till jobbet... ska ta min antibiotika, i dag är det den sista! skönt hoppas jag är mer som vanligt i morgon igen. Har gått på antibiotika nu i tre veckor, de första 10 dagarna på sjukhuset fick jag det i droppform, direkt in i blodet. Tror aldrig jag varit så sjuk.
Det känns som jag missat hela november månad... folk pratar om att det snart är jul... kan inte riktigt få in det... snart nytt år 2013...
Drar upp persiennerna, det regnar... grått, grått skulle vara lätt att somna om igen efter gröten... men måste försöka hitta ork och styrka igen ... har min frivecka på mig innan det är dags för jobbet igen... sjukskrivningen gick ut i går.

... nio dagar

Jag har varit på "besök till en annan värld" Jag visste den fanns men var länge sedan jag var där...
Vid matintaget en av dagarna på min vistelse lyste en liten tanig gumma upp, och sa, I dag kommer min man på besök, en halvtimme senare kom han. De satt vid fönsterbordet, hon i en rullstol och tittade ut genom fönstret... och han i en stol bredvid, läsandes tyst sin tidning....
Mitt insjuknande måndagen den 5;te följdes av ett besök på sjukvården... hemskickad med tabletter och nässpray, intog jag på nytt sängläge... febern steg... frös svettades. Torsdag morgon värkte magen vid varje andetag. Spydde... Ringde taxi gul, den med gröna märken på. Iförd nattlinne, morgonrock och vinterstövlar började så en oplanerad resa.
...och så följde  nälstick, nålstick och nålstick... dropp, syrgas, morfin... CRP-värde över 300, blodtryck 70/41, och feber... jo, jag grät en skvätt...
nu är jag hemma på permition... de vet fortfarande inte säkert vad som är fel... och febern vill inte ge sig.