Uttråkad...

Mot min vilja tog jag mig ut i dag. Det var en mörkt blågrå himmel som mötte mig. Ingen vind och inte speciellt kallt, men får väl se det positiva i det hela... i går kom jag inte längre än till brevlådan.

om mig del tolv...

När jag var 18 gick jag med i facket. Hotell och Restauranganställdas fackförbund.
Jag hade fått en anställning på en mindre ort som servitris på ett Värdshus. Arbetsplatsen låg bredvid E4:an så gästerna till matserveringen bestod av förbipasserande trafikanter. Det hände att det kom förbi en del kända personer. Men jag har alltid varit dålig på att känna igen kändisar. Men mina arbetskamrater kunde utropa… O, du har serverat, (vem det nu var). Hur kändes det? Vad sa de? Fick du dricks?

Jag bodde där ute vid Värdshuset, vi som serverade, lagade mat, diskade och städade hyrde ett hus tillsammans, vi hade var sitt litet rum och ett gemensamt kök. Om vi var lediga på helgen liftade vi till stan annars hade vi ganska mycket kul tillsammans i byn… det var lätt att ordna en fest i huset.

Men efter ett halvår slutade jag min anställning och började jobba inne i stan, på ett lager. Det var då som jag kom i kontakt med facket ”på riktigt”. Fackförbundet på den nya arbetsplatsen var Svenska fabriksarbetareförbundet, "Fabriks". Efter ett tag kom jag med i studiekommittén. Det var kul, vi gjorde en utställning om studier, åkte på kurser, fick lära oss om facket. Vi fick lära oss hur viktigt det var, att vi tillsammans var ”facket”. ”Enade vi står söndrade vi falla” och ”Faller du faller jag faller alla”. Jag deltog också på mina första arbetsmiljökurser.

Efter en tid på lagret fick jag börja på utvecklingsavdelningen… vi satt och körde en maskin som tillverkade snytbaggekragar. Snytbaggen söker sig till hyggen för att där yngla av sig. De lockas dit av doften från avverkad barrskog… även stormfälld skog . Kragarna skulle användas i skogen vid plantering av nya träd. Kragen skulle hindra den 8-14 mm stora skalbaggen från att göra angrepp på plantan.
Senare kom jag till labbet och gjorde daglig kontroll av material från fabriken, plastpåsar, plastsäckar, byggplast…

Hösten 1981 flyttade jag till Södermanland.

torsdag kväll 21:34 ...

jag går och går och går....

Dagens vandring började utan sol. Vägen var isig och jag gick upp över skogen. Djuren hade lämnat en hel del spår i den lilla snön som fanns. Granar och tallar hängde över stigen sedan vinterns stormar. Rötterna hängde fritt i luften. Men en del träd hade kämpat och rötterna fanns fortfarande i marken, men träden var brutna, större delen av stammen och trädens kronor låg bredvid.

Tankarna vandrade i huvudet om gårdagens samtalsämne i tidningar, tv och på nätet. 

Pensionsålder vid 75 år. Vi måste jobba mer och längre. Men hur går det ihop, jag behövs ju inte… 

jag är 51 och går arbetslös. 

Känner dessutom att vi är lurade igen..

Arbetsgivaravgiften, är en social lön som betalas ut i kollektiva försäkringar, istället för direkt till våra lönekonton. Det är arbetarnas pengar, som arbetsköparna bara sköter inbetalningen på. Socialförsäkringarna är ett skyddsnät som byggdes upp då Sverige gick från Jordbruksland till Industriland. I dessa sociala avgifter finns bl:a sjukförsäkrinsavgift och ålderspensionsavgift...

Vi har som arbetare flera gånger genom historien avstått från löneökningar och istället satsat dessa pengar för att öka vår gemensamma trygghet. En sänkt arbetsgivaravgift resulterar i en minskad social trygghet... det kan låta bra när alliansen förslår minskade arbetsgivaravgifter, för att arbetsgivaren ska anställa fler. Men det som egentligen händer är att vi arbetare får betala för detta... det ger mindre pengar till vår kollektiva trygghet ... ja, och mindre pengar resulterar ... bl:a, i högre pensionsålder...

Så kommer solen, den värmer skönt och jag drar ner dragkedjan i jacken. Passerar förbi ån. Ja, titta en av svanarna ligger där och simmar… men var är de andra? Ser den ”fula ankungen” också… men inga fler. Hoppas de inte fryst fast i isen och dött.

Går förbi smedjan i byn. Klockan är knappt ett på eftermiddagen. Min bror jobbar där inne. Jag kikar in mot kontorens föster men jag ser inte till honom. Det smäller, pyser och slår. Förr gjordes det liar i byn.

Så hemma igen… vad mer att göra i dag?

sol och minusgrader...

                   

350 000 som jag...

Så börjar en ny arbetslös vecka, nr 24 i ordningen.
Saknar tidningen på morgonen, den tog död på några av dygnets timmar. Men som arbetslös finns det inga pengar, då blir det mesta bort-prioriterat. När räkningarna är betalda får jag vara glad om min matbudget håller. Mat för 25 kronor per dag.

Det jobbigaste med arbetslösheten, bristen på pengar, är isoleringen - jag känner mig så utanför. Har inte råd att följa med och fika, och knappt råd att ge mina vänner en kopp kaffe när de kommer och hälsa på. Så på det viset är det bra att bo på landet, ingen kommer hit, och jag har svårt att ta mig någon stans utan bil. Kan gå flera dagar utan att jag pratar med någon, ibland en vecka.

Tankarna mal hela tiden. Får jag något jobb... och vart? Ska jag flytta igen? Vågar inte bli vän med någon längre. Jag har sökt jobb från Skåne, till Dalarna. Ringer någon packar jag. Det här är inget liv, det finns ingen trygghet...

och det finns 350 000 till här i vårt land som har det som jag.

2010, fjärde februari...

Vaknade och sa till mig själv. Varför ligger du här..? du har jobb att göra. Upp med dig, larva dig inte. Det hade gått tre dagar sedan läkaren sjukskrev mig.

Jag tjuter, tårarna rinner, forsar fram ... Personalchefen ringde i tisdags, dagen efter jag gått hem. Han frågade, eller var det ett påstående han gav mig..? Tror du någon gjort det här med sitt vetande? Jag kunde inte prata, tårarna bara rann. Men jag fick fram, jag har trampat gropar för att ingen gör något, bara skjuter upp allt, jag vet inte ens om de lyssnar. Jag sa, de skyller på tid, är det tidsbrist är det ett organisationsproblem, men jag ser även ett kompetensproblem. Det finns chefer som kommer och frågar den där SAM var hittar jag den? Jag får höra "men lilla du" så illa är det väl inte... men skrivs det svar till Arbetsmiljöverket där det sägs att saker är gjorda, eller ska göras, men aldrig görs... då är det illa.

Finns mycket att säga om vad som hände där borta. Om hur livet som huvudskyddsombud var. Men denna dagen för två år sedan, grät jag mest och orkade inte...

Jag rullade upp ur sängen, tog mig in på toaletten och ramlade ihop, kröp tillbaka till sängen och grät...