torsdag kväll 21:34 ...

jag går och går och går....

Dagens vandring började utan sol. Vägen var isig och jag gick upp över skogen. Djuren hade lämnat en hel del spår i den lilla snön som fanns. Granar och tallar hängde över stigen sedan vinterns stormar. Rötterna hängde fritt i luften. Men en del träd hade kämpat och rötterna fanns fortfarande i marken, men träden var brutna, större delen av stammen och trädens kronor låg bredvid.

Tankarna vandrade i huvudet om gårdagens samtalsämne i tidningar, tv och på nätet. 

Pensionsålder vid 75 år. Vi måste jobba mer och längre. Men hur går det ihop, jag behövs ju inte… 

jag är 51 och går arbetslös. 

Känner dessutom att vi är lurade igen..

Arbetsgivaravgiften, är en social lön som betalas ut i kollektiva försäkringar, istället för direkt till våra lönekonton. Det är arbetarnas pengar, som arbetsköparna bara sköter inbetalningen på. Socialförsäkringarna är ett skyddsnät som byggdes upp då Sverige gick från Jordbruksland till Industriland. I dessa sociala avgifter finns bl:a sjukförsäkrinsavgift och ålderspensionsavgift...

Vi har som arbetare flera gånger genom historien avstått från löneökningar och istället satsat dessa pengar för att öka vår gemensamma trygghet. En sänkt arbetsgivaravgift resulterar i en minskad social trygghet... det kan låta bra när alliansen förslår minskade arbetsgivaravgifter, för att arbetsgivaren ska anställa fler. Men det som egentligen händer är att vi arbetare får betala för detta... det ger mindre pengar till vår kollektiva trygghet ... ja, och mindre pengar resulterar ... bl:a, i högre pensionsålder...

Så kommer solen, den värmer skönt och jag drar ner dragkedjan i jacken. Passerar förbi ån. Ja, titta en av svanarna ligger där och simmar… men var är de andra? Ser den ”fula ankungen” också… men inga fler. Hoppas de inte fryst fast i isen och dött.

Går förbi smedjan i byn. Klockan är knappt ett på eftermiddagen. Min bror jobbar där inne. Jag kikar in mot kontorens föster men jag ser inte till honom. Det smäller, pyser och slår. Förr gjordes det liar i byn.

Så hemma igen… vad mer att göra i dag?

sol och minusgrader...

                   

350 000 som jag...

Så börjar en ny arbetslös vecka, nr 24 i ordningen.
Saknar tidningen på morgonen, den tog död på några av dygnets timmar. Men som arbetslös finns det inga pengar, då blir det mesta bort-prioriterat. När räkningarna är betalda får jag vara glad om min matbudget håller. Mat för 25 kronor per dag.

Det jobbigaste med arbetslösheten, bristen på pengar, är isoleringen - jag känner mig så utanför. Har inte råd att följa med och fika, och knappt råd att ge mina vänner en kopp kaffe när de kommer och hälsa på. Så på det viset är det bra att bo på landet, ingen kommer hit, och jag har svårt att ta mig någon stans utan bil. Kan gå flera dagar utan att jag pratar med någon, ibland en vecka.

Tankarna mal hela tiden. Får jag något jobb... och vart? Ska jag flytta igen? Vågar inte bli vän med någon längre. Jag har sökt jobb från Skåne, till Dalarna. Ringer någon packar jag. Det här är inget liv, det finns ingen trygghet...

och det finns 350 000 till här i vårt land som har det som jag.

2010, fjärde februari...

Vaknade och sa till mig själv. Varför ligger du här..? du har jobb att göra. Upp med dig, larva dig inte. Det hade gått tre dagar sedan läkaren sjukskrev mig.

Jag tjuter, tårarna rinner, forsar fram ... Personalchefen ringde i tisdags, dagen efter jag gått hem. Han frågade, eller var det ett påstående han gav mig..? Tror du någon gjort det här med sitt vetande? Jag kunde inte prata, tårarna bara rann. Men jag fick fram, jag har trampat gropar för att ingen gör något, bara skjuter upp allt, jag vet inte ens om de lyssnar. Jag sa, de skyller på tid, är det tidsbrist är det ett organisationsproblem, men jag ser även ett kompetensproblem. Det finns chefer som kommer och frågar den där SAM var hittar jag den? Jag får höra "men lilla du" så illa är det väl inte... men skrivs det svar till Arbetsmiljöverket där det sägs att saker är gjorda, eller ska göras, men aldrig görs... då är det illa.

Finns mycket att säga om vad som hände där borta. Om hur livet som huvudskyddsombud var. Men denna dagen för två år sedan, grät jag mest och orkade inte...

Jag rullade upp ur sängen, tog mig in på toaletten och ramlade ihop, kröp tillbaka till sängen och grät...

om mig del elva...Tillbaka...

Jag är tillbaka. Tillbaka på ruta 2. Vad har jag fått med mig i bagaget under dessa 35 år. Du tror jag menar att jag är tillbaka på ruta 1, men nej dit har jag inte kommit ännu och vet inte om livets spel måste dit..? Kanske finns det en ny väg att gå från ruta 2.

Sitter på torget, det torget som jag tillbringade kvällarna på då jag var 16-17 år. Det är minus tolv grader. Den digitala klockan lyser rött i mörkret på en murad pelare. Jag har varit på Hotellet på kurs, buggkurs. Nästan en timme kvar till transporten kommer och tar mig tillbaka till landet, så jag hinner tänka.

Har tre minnen från Hotellet. Det senaste var när pappa och mamma sålde gården, jag skulle fylla 18. De hade misslyckats med att leva vidare tillsammans. De hade den sista budgivningen i en lokal på Hotellet. Efter försäljningen bjöd pappa på smörgåsbord.

Mitt andra minne från Hotellet var nyårsafton 1977. Jag 17 år och min mor delade på en flaska vin på Hotellet... sedan gick jag till Diskoteket och mamma till Folketshus. Tror det är enda gången vi druckit tillsammans, jag och min mamma. Min pappa och jag drack mer tillsammans... men då mest öl och grogg.

Första gången jag var på Hotellet var på en skoldans för första ring på gymnasiet när jag var sexton. Jag hade börjat på Naturvetenskaplig linje... fast själv hade jag helst gått fyraårig teknisk... men enligt mina föräldrar var det en "pojklinje" så det fick bli Naturvetenskaplig.

Jag hoppade av gymnasiet månaderna innan jag gick ut årskurs två. Språken tog död på min studiemotivation. Det gick bara runt i huvudet, Engelska, Franska, Tyska... Dessutom hade jag upptäckt en ny mer rolig värld i samhället, fått mer fritid... inga kor att mjölka.

Ja, tre minnen från Hotellet...
Från det torg jag nu sitter på kan jag nog skriva en bok av minnen.





Tiden på gården var över. En dag när jag kom ut till dit... 
var min häst borta. Jag fick några tusenlappar i handen av min pappa. 
Pappa hade skickat den på slakt..

2010 ... den förste februari

Jag hade fått tid till läkaren kunde ju inte gå runt och känna mig sjuk, i dimma, trött på detta vis, hade ju varit hemma en vecka och sovit… hostat lite och lite snorig, fast sådant hade jag tidigare inte stannat hemma för… men det var väl någon infektion, så lite penicillin skulle säkert fixa det hela.

Jag kom ner till Läkaren. Nog visste jag det, att han skulle skicka hem mig och sjukskriva mig… men jag ville inte… han övertalade mig att stanna hemma 14 dagar och jag grät… Diagnos F439P - Stress, vad betyder det?.. grundat på att jag, under lång tid känt trötthet, sömnsvårigheter, haft mycket stor arbetsbelastning, kände buksmärtor, var orkeslös, nedstämd, hade parestesier i händer - ansikte.

Gick tillbaka till fabriken, i dimman, som bara jag såg, lämnade sjukintyget till personalavdelningen. Tårarna kom tillbaka, ville inte visa någon att jag grät.

Pratade några ord med Skyddsingengören, skrev på svaret till arbetsmiljöverket som nu var ändrat ifrån att vara åtgärdat till att det var på gång.

Talade om att jag blivit sjukskriven. Han sa, det var väl inte oväntat.

Träffade en vän som fått problem med hörslen, hjälpte honom med en arbetsskadeanmälan … och så gick hem… och sov.

Det var inte batteriet till min motorcykel som var i stört behov för omvårdnad den dagen för nu två år sedan… det var jag som var totalt urladdad… fast jag förstod det inte då… ville inte.