Nu blir det tidiga "mornar" och sena kvällar.

Känns spännande… 

lite konstigt… 

skrämmande…

Ett uppbrott, ett farväl till långa dagars vandring i skogen över ängarna, ner till sjön, längs stigar över mossor, stenar och grenar. Mina besök vid pappas grav.

Jag kommer inte längre att ha obegränsat med tid, friheten att bara stå och stirra upp på en tall, eller björk… nä, inget träd kommer längre bli betittat på det sätt de fått utstå.  Jag har beskådat deras grenar, stammar, knoppar och blad… beskådat de omkullblåsta tallarnas, kottar och barr.

1000-tals foton har fyllt min dator…

Men jag hoppas jag kommer ut dit ibland, på långa vandringar bland de vackra träden.

Nu ska jag… Ut i ”livet” igen, mot något nytt, okänt, som ger mig en chans att kunna delta. I några månader...

Tiden som gått har varit frustrerande, ett kast mellan hopp och förtvivlan, en väntan, strån av glädje och dagar fyllda av besvikelse.

Många vandringar har gjorts… många tårar har trillat från mina ögon. 
Många timmar har sovits bort och många långa sömnlösa nätter har passerat.

Att vara arbetslös … är en prövning … En hård kamp att få ekonomin att gå ihop, och nä det gjorde den inte… gick ihop. Tittade på mitt konto på morgonen den 2 maj, det fanns 130 kronor över efter räkningarna till mat, busresor m.m, och kontokortsskulderna började växa.

Men det jobbigaste med arbetslösheten har varit det sociala livet. Det har inte funnits, vissa veckor har jag varit så ensam att jag inte ens använt min röst, inte pratat med en människa.