2010... det har gått två år.

Sommaren stod för dörren … eller vad är det folk brukar säga, skriva när sommaren är i antågande… sommaren stod och väntade… nej… sommaren väntar aldrig den kommer… det var jag som stod och väntade… väntade på att bli frisk … väntade på en förändring… varje grässtrå som lovade något nytt eller en förändrig greppade jag…

Försäkringskassan ringde och sa till mig att inte sitta hemma… gör något roligt… ut och kör hoj… och jag körde hoj… Men var jag redo… att lämna sängen ? eller tappade jag bort mig själv?

Var nog en blandning… men nog tappade jag bort mig allt, fann tröst och ro i en trädgård, rensade ogräs, sov och körde hoj, den sommaren. "Tappade bort" mitt hem, ville inte dit ”hem” till lägenheten, var inte dit mer än när då jag var på återbesök till läkaren eller psykologen. Då tog jag hojen och brände iväg de 15 milen motorväg. Jag ville under sommaren inte besöka orten där lägenheten fanns … vill det inte än i dag, åker bara dit och besöker mina barn. 

Jag hittade aldrig tillbaka till lägenheten, min son flyttade in där, möblerna står kvar där, jag har hämtat mina kläder, minnessaker, köksutrustning och album med alla kort. Jag är på väg någonstans, men vet inte vart.

Men den sommaren vad hände? Jag ville få ordning, börja leva igen… men hjälpen vad fanns den? Jag tilläts smyga undan, gömma mig, slutade gå mina promenader. Rensade bara ogräs, rensade bort det som inte skulle vara i rabatterna. Men det som satt inne i mig frodades fortfarande det ogräset… det som gjorde ont i mig… och framåt hösten skulle det bli värre igen.